Går det att arbeta med storyline redan i förskolan, med tvååringar? På Laxen i Luleå ser man inga hinder. Här har man genomfört tio Storylines på tre år. – Även de små barnen har en enorm kompetens, och den måste vi ta vara på, säger Sara Rova.
Båten tar in vatten. Kraften i pumparna är inte tillräcklig och ett skeppsbrott verkar oundvikligt. Filurerna på förskolan Laxen i Luleå står vid relingen och spejar in mot land. – Kolla hajen, ropar ett av barnen och pekar ivrigt ner i vattnets virvlar. Storylinen ”Filurerna äventyr” har tagit en dramatisk vändning, och barnen tvingas snart kasta sig överbord för att försöka rädda sig i land på den ö de skymtat i horisonten. Det sjunkande skeppet är egentligen bara en gammal eka på gården, och havsdjupet de ska ta sig över en tämligen ofarlig gräsmatta täckt av höstlöv, men det verkar inte bekomma någon. Spänningen är höggradig, och barnen gör skäl för förskolan Laxens namn när de tar sina simtag mot räddningen.
– Det är underbart när man får med sig barnen på det här sättet. Alla är delaktiga i samma fiktion och de tar många egna initiativ. Vi utgår alltid från leken och det spontana i våra Storylines. Det finns inget konkret manus till varje situation, berättar Pia Jakobsson, en av lärarna på förskolan. För att ta sig iland på ön måste filurerna först klättra över ett högt trästaket som någon byggt vid strandkanten, men väl på andra sidan visar det sig lyckligtvis att alla överlevt strapatsen. Ön verkar dock öde, och snart står en rad nya problem för dörren.
Storylinen ”Filurernas äventyr” har inletts en vecka tidigare när barnen på Laxen fått redan på att de vunnit en äventyrsresa till de yttersta öarna i Luleå skärgård. De har skapat sina karaktärer – filurerna – och packat sina ryggsäckar med lämplig utrustning. Flytväst, fiskespö, kikare, gevär och snöre stod alla med på den lista de hjälptes åt att spåna fram.
– Det är bra att göra listor tillsammans, för då får alla ta del av den gemensamma kunskapen, säger Pia. Alla barn på Laxen deltar i äventyret, utom de som ännu inte fyllt två år. De allra yngsta har ju ännu inte något talspråk.
En dag, när snön faller över Luleå, avslöjar hon och Sara för barnen att det är så kallt på ön att källan med filurernas dricksvatten frusit till is. Det finns som tur är också en annan källa, men längre upp på berget och svårtillgänglig. Hur ska vattnet kunna fraktas ner till lägret?
– Jag vet, vi kan bygga en hink av flytvästarna, föreslår en av flickorna.
– Ja, eller med kniv och trä, svarar hennes kompis. Förslaget som till slut blir genomröstat är att bygga en linbana, med snöre från träd till träd tills man är nere vid lägret. Gruppen är snart i full gång med konstruktionen, där en plastpåse fungerar som behållare för det eftertraktade dricksvattnet.
– Jag har skjutit tretton älgar, ropar han stolt. Kan du hålla mitt gevär en stund. Det är dags att äta. Barnen får själva vara med att tända elden och laga maten, och snart puttrar det inbjudande i grytan.
– Det är så häftigt när alla sinnen är med hela tiden. Barnen får röra i soppan. De får känna doften från den. De vet att de själva varit med och skjutit älgarna som de äter. De är med i hela processen. Det är så viktigt för känslan i det man gör, säger Pia.
