Hållbar utveckling – ett brett begrepp som innefattar globala, svåröverskådliga teman som miljö och demokrati. Hur hanterar man sådana frågor i klassrummet? I Storylinen ”Barn i en hållbar stad” väcker Lisa Petri och Lisa Adelsköld från Rädda Barnen Rosengård elevernas intresse genom att stärka deras relationer till närmiljön.
Bambuchaparken är hotad. Bambucha – ett grönområde mitt i staden där vardagen är prunkande. En rosa häst betar jämnmodigt i sin hage. Utspridda träd, smyckade med gnistrande blommor och paljetter, avger syre till de familjer och kärlekspar som tagit skydd i deras skugga. Här kan barnen leka som de vill med djuren, bygga kojor och andas frisk luft efter dagen i ett instängt klassrum. Det är en park som eleverna i skolår 4 på Örtagårdsskolan i Malmö själva fått bestämma hur den ska se ut.
Det goda livet i Bambucha riskerar dock snart att vara över. Bengt Bengtsson – VD för företaget Cement och Betong AB – har lurat till sig ett stort inflytande över parkens framtida utseende. Bengt har utlovat guld och gröna skogar, men efter en snabb research på nätet har eleverna insett att hans egentliga mål är att såga ner, jämna ut och asfaltera. Det enda som kommer att frodas i cementparken Bambucha är grå nyanser och avskalade ytor. Eleverna är mycket upprörda.
På frågan om vad de tror sig kunna göra för att stoppa betongföretagets planer brainstormar de fram en mängd utmanande förslag – som att sabotera maskinerna, eller hota Bengt personligen.
– Det här bygger ju så mycket på barnens egna tankar, och då kan det vara svårt om de inte har något talspråk alls, förklarar Pias kollega Sara Rova. För många kan det säkert ändå verka väl tidigt att ge sig på en så ”avancerad” pedagogisk metod som Storyline redan i förskolan, men Pia och Sara menar att även de små barnen innehar en enorm kompetens, något som de som pedagoger måste ta vara på.
– Det handlar om barnsyn. Är du två år kan du naturligtvis inte hantera en sax om du aldrig har fått chansen att pröva, säger Sara.
Storylinen ”Barn i en hållbar stad” har hittills fått upplevas av tre fjärdeklasser på Örtagårdsskolan i Malmö. Bambuchaparken är bara en av de grönområden som odlats fram i projektet, och Bästgården och Malmös djurpark stoltserar i närheten i en minst lika färgglad prakt. Statsvetaren Lisa Petri och biologen Lisa Adelsköld har tillsammans skrivit och genomfört ”Barn i en hållbar stad”, med hjälp av pengar från Sparbankens Framtidsstiftelse och Allmänna Arvsfonden. Det högaktuella begreppet ”hållbar utveckling”, som varit utgångspunkten, utgör ett brett spektrum. Lisa och Lisa har valt att fokusera på demokrati- och miljöfrågor.
– Barnen måste få mer kunskap om, och en mer positiv inställning till miljön. Vi måste minska ångesten inför problemen, som kan vara en enorm börda för barn idag att hantera, säger Lisa Adelsköld. För att eleverna lättare ska få en personlig kontakt med, och ett direkt engagemang för frågor som föroreningar och rättvisa har man valt att låta Storylinen kopplas till deras direkta närområde. Ett av huvudmålen med ”Barn i en hållbar stad” är att få bort ”de imaginära gränserna mellan stad och natur”. Lisa och Lisa menar att det finns en konstruerad motsättning mellan de två, som är mycket negativ för utvecklingen. Staden är människornas värld. Utanför den, ofta långt utanför, är naturen mer vild.
– Men egentligen finns ju naturen även i staden. De elever vi jobbat med i Rosengård är typiska stadsbarn, men även där finns mängder med grönområden där processerna är samma som ”ute på landet”. Människan kommer alltid vara en del av ekosystemet, säger Lisa Petri. Det har länge varit en given del av läroplanen att eleverna ska få chansen att uppleva och lära känna naturen omkring dem. Adelsköld menar dock att detta ofta innebär utflyktsdagar när man tar sig så långt bort från staden som möjligt.
– Oftast skulle de nog inte ens hitta tillbaka dit om de ville senare, säger hon. Därför har vi valt att sikta in oss på närmiljön. Barnen måste ha chans att få en egen relation till naturen. Det måste de ha om de ska bry sig. Annars kommer naturen alltid finnas någon annanstans.
Arbetet med Storylinen – som i varje klass upptagit två heldagar i veckan under cirka två månader – har inneburit att eleverna själva fått skapa en fiktiv park i klassrummet utifrån sina egna visioner. Fantasin har fått flöda fritt, men man har också tvingats ta hänsyn till sådant som skräphantering och miljövänlighet. Att känna ansvar och inflytande är grundläggande för att man ska tycka om en plats, menar projektets upphovskvinnor.
– Storyline ett fantastiskt redskap när det gäller att fånga upp elevernas idéer och förslag. Bara att vi säger: ”vi vill veta vad ni tycker”, gör att de känner inflytande. Barn exkluderas annars nästan alltid i utvecklingsprojekt. Man hyr in experter och glömmer fråga barnen, trots att det är de som använder närmiljön allra mest. Vi vill visa dem att det faktiskt finns vuxna som bryr sig, säger Lisa Adelsköld. Arbetet med Bambucha – och de andra fiktiva parkerna – har hela tiden kopplats samman med den ”verkliga” närmiljön utanför skolan.
Lisa Adelsköld har tidigare arbetat mycket med utomhuspedagogik, och har i projektet försökt vara ute så mycket som möjligt med eleverna. Bland annat har de fått närstudera löv – samlat exemplar från olika träd och jämfört, känt och luktat på dem.
– Det handlar om att väva in alla sinnen. Då hakas kunskapen fast, säger Lisa. Fragment från utomhusmiljöerna runt skolan har också tagits med in i klassrummet för att ytterligare förstärka kopplingen mellan den riktiga parken och den fiktiva. Att Lisa Adelsköld har en bakgrund som biolog och Lisa Petri som statsvetare har gjort att de kunnat upprätthålla en stor pedagogisk bredd inom projektets ramar.
– Jag hade aldrig plockat in gråsuggor i klassrummet om jag genomfört det här själv, ler Petri. Att arbeta så ämnesöverskridande som möjligt tror de båda är en förutsättning för en bra Storyline, inte minst om man siktat in sig på ett så brett begrepp som hållbar utveckling.
– Det spänner ju över så mycket. Problemet med det kan vara att det är svårt att överskåda, men fördelen är att det är verklighetsförankrat, eftersom allting faktiskt hänger samman, säger Lisa Petri.
Under genomförandet av ”Barn i en hållbar stad” har Lisa och Lisa använt sig en hel del av digitala hjälpmedel. Selma – en äldre dam som ger barnen i uppdrag att förvandla hennes igenvuxna, förfallna park till en levande kommunicerar hela tiden med eleverna genom filmer på klassrummets storbildsskärm. Filmerna har Lisa och Lisa skapat med hjälp av en digitalkamera (med en animerad docka som huvudperson.)
På bred skånsk dialekt har Selma fört historien framåt genom att be de ”unga käcka människorna” om hjälp eftersom hon är så gammal – och senare genom att berätta att hon träffat den ”mycket charmerande” Bengt Bengtsson (Cement och Betong AB) som hon litar mycket på. Filmerna har använts för att inspirera eleverna och ge liv åt projektet . Alla steg i Storylinen har dokumenterats med otaliga foton, och en hemsida har lagts upp där eleverna fått presentera sin park för allmänheten.
– Hemsidan är ett sätt för oss att ytterligare visa för barnen att det de skapar, och deras åsikter, är viktiga. Att det faktiskt finns mottagare, säger Lisa Petri. Den digitala dokumentationen blir också en förstärkning av den visualitet och överskådlighet som är en av kärnpunkterna i den pedagogiska metoden Storyline. – Det tar upp det en nivå till. De blir stolta. Vi blir stolta. Man får så mycket tillbaks, säger Lisa Adelsköld. Arbetet med starka media som bilder och film har dock också genererat intressanta frågor. Lisa A berättar att hon låtit en vän, som arbetar professionellt med att göra nyhetsreportage, fejka ett inslag om elevernas park och låtit visa det för klassen. Det hade dock inte den effekt hon önskat.
– Det var som att det nästan blev för verkligt. Det är en balansgång. Ibland tror jag att tydligheten i vissa media kan vara ett problem eftersom Storyline bygger så mycket på att främja elevernas fantasi.
I slutet av storylinen ”Barn i en hållbar stad” står alltså en cementering av Bambucha (Bästgården, Malmös djurpark) för dörren. I kampen för att stoppa planerna får eleverna skriva plakat och författa ramsor som inför en demonstration. En av grupperna verbaliserar sin ilska så här:
Lycka till Bengt!
Tjena Bengt! Är du fett titta inte på mig snett och brett, för det blir inte lätt!
Hur har det gått till? Var är din maskin, den har ingen bensin! Lycka till!
Att tvingas kämpa för att bevara den park de själva byggt upp tror Lisa och Lisa fyller en viktig funktion för eleverna. Inte minst för att de på så sätt måste återknyta till den kunskap de samlat på sig under de gångna månaderna. Efter livliga diskussioner bestämmer sig klassen för att till att börja med skriva ett brev till Bengt och argumentera för sin sak.
– Detta gör att de åter måste tänka igenom varför parken är så viktig för dem. Vad skulle hända med stadsmiljön om den försvann? Vad är det egentligen för fel med att cementera? Och varför är Bengt så ivrig att få igenom sitt förslag? säger Lisa Petri.
Efter en stund undrar en av eleverna om det inte kan vara så att Bengt aldrig fått gå i skolan.
Det bästa vore kanske att bjuda in honom till klassen så man kan lära honom ett och annat? Förslaget faller i god jord, och tvisten om grönområdet får sin upplösning när Bengt själv får uppleva njutningen av att ta igen sig i parkens grönska. Till slut ser hans blekgråa kinder till och med lite rosiga ut.
– Det är viktigt med ett lyckligt slut i såna här projekt. Att eleverna vinner, säger Lisa Petri. – Ja, Storyline är ett mycket bra sätt att skapa en känsla av att man kan göra någonting tillsammans för att förändra, fyller Lisa Adelsköld i. Vi måste värna om våra demokratiska rättigheter, och visa barnen att även de är samhällsmedborgare.
Av: Nils Sundberg
