Kär och galen

De hänger sådär lagom skönt och säckigt över armstöden som bara tonåringar kan göra. Caroline står däremot bredvid, rak i ryggen, och beskriver deras känslor med inlevelse; Johans ånger och Lisas rädsla inför de men hon kan få för livet. Men också lättnaden. De överlevde båda två, med nöd och näppe, den våldsamma mopedolyckan veckan innan. I Storyline får dockorna liv och eleverna i uppgift att försöka påverka dem och deras likar.

Och det var där, på ”sjukhuset”, som eleverna först fick möta Johan och Lisa. Lisa låg på en bänk i klassrummet med slangar från kroppen och Johan satt bredvid, orolig och sömnlös. Detta var några månader sedan nu. När jag själv får stifta deras bekantskap är det under själva redovisningen av projektet, en avslutning i aulan dit föräldrar och myndighetspersoner blivit inbjudna. Johan och Lisa har överlevt och sitter på scenen i två stolar.

Det stora arbetet har dock varit att på olika sätt försöka påverka ungdomar i Johan och Lisas ålder, det vill säga elever, och att få dem att tänka mer på trafiksäkerhet och riskerna med att dricka alkohol. Antalet mopedolyckor har ökat dramatiskt i Sverige under de senaste åren och eleverna har fått i uppgift att göra något som potentiellt kan hjälpa till att vända denna negativa trend.

Flaggskeppet är en längre spelfilm där man dramatiserat olyckan och tiden precis före och efter. Festen som Johan och Lisa är på hålls på två bänkar vid ett bord utanför skolan. Grupptrycket är starkt när de ska gå därifrån: ”Klart ni ska ta hojen, är ni fega eller? Det är väl ingen fara!”, hånar kompisarna. Olyckan sker i mörkret när Johan försöker väja för två gamla damer. Det hela är lite utdraget, men också charmigt på det där sättet som skolfilm ofta blir.
Alla i salen skrattar när deras kompis, en av de damer som varit nära att bli påkörda, haltar in med huckle och ska titta till de skadade på sjukhuset. Allvar går som bekant oftast bäst fram om man blandar in lite humor. Idén till och genomförandet av filmen har eleverna stått för själva. ”De har filmat och redigerat nästan allting utan vår hjälp. Jag tror de har haft oerhört kul även om de blev lite missnöjda med att delar av filmen blev så mörk”, berättar Tommy Bengtsson, som är dataansvarig på skolan. Och Edina och Caroline verkar vara av samma uppfattning: ”När vi först såg dockorna i klassrummet så garvade vi bara. Men vi blev allvarliga när de berättade vad det var vi skulle göra. Det var verkligen askul att göra filmen”, berättar de.

Storyline utnyttjar berättelsens form för att skapa sammanhang och engagemang. Alla berättelser utspelar sig på en plats under en speciell tid och innehåller karaktärer. För att skapa spänning i en berättelse planerar man in händelser i vilka karaktärerna involveras.
Ingredienserna i en storyline skiljer sig inte åt från andra berättelser. Tiden måste vara bestämd och uppfattas av alla elever. Ju tydligare platsen åskådliggörs desto lättare är det för eleverna att involveras i arbetet, karaktärerna ska finnas med liksom händelser.

Förhållningssättet som praktiseras inom storyline innebär att läraren alltid anstränger sig för att visa eleven och elevens arbete respekt. Man utgår alltid från elevernas förkunskaper och ser det eleverna redan vet och kan som en stor resurs i klassrummet. Eleverna får möjlighet att först konstruera sina egna förklaringar innan man kontrollerar hur det förhåller sig i verkligheten. Elevernas redovisning sker i ett sammanhang där alla lyssnar och där läraren ställer intresserade frågor. Elevernas praktiska arbete exponeras på ett sätt som lyfter resultatet. Läraren ställer förhållandevis höga krav på sina elever men kraven återföljs av en tydlig struktur som gör det möjligt för alla elever att lyckas. Aktiviteterna i klassrummet varieras så mycket som möjligt för att alla typer av elever ska få visa sina starka sidor.

Eleverna är experter på just sin karaktär, sina marknadsstånd, sitt städbolag eller vad det nu är de skapat. Läraren är alltså inte den enda experten i klassrummet utan håller en jämförelsevis låg profil.

Det verkar råda stor enighet om att eleverna haft kul och varit fokuserade under arbetet. ”Det märks om inte annat på att de lagt så mycket av sin egen fritid”, berättar Tommy nöjt, och Dan håller med: ”De tar ju ganska mycket tid att göra film, så vi har fått tigga, låna och stjäla lite av andra lärare. Men eleverna har också, utan att klaga det minsta, offrat sin lediga tid för att vi ska bli färdiga. De som fungerat i frihet har verkligen tagit ut svängarna”, tycker han. Och även om det fortfarande tar tid att göra film så får man inte glömma hur mycket enklare och snabbare det blivit med den digitala tekniken. Tommy vill framför allt pusha lite för ljudprogrammet Audacity. Programmet är mycket enkelt att sköta men man kan ändå köra flera ljudspår samtidigt, alltså kombinera tal och musik. Och det är lätt att klippa och flytta i spåren. ”De har lärt sig både detta och annat jättesnabbt. Det är kul, för just den här klassen har varit ganska skeptisk till datorer och så innan, men nu har jag många av dem inne hos mig på Mediateket varje lunchrast”, berättar Tommy. Arbetet har utgått från en Storyline skriven av Ylva Lundin på uppdrag av Trafikkontoret i Göteborg. På Järnbrottsskolan har man valt att lägga krutet på själva multimediearbetet. ”Vi kanske förvanskade delar av poängen med Storyline i och med detta, men i gengäld fick vi verkligen lära eleverna de här verktygen och visa lärarna runt omkring oss vad man kan göra med dem”, säger Tommy. Och han menar också att de pedagogiska vinsterna med Storylinen ändå gått fram. Eleverna har försatts i en situation där de är tvungna att reflektera och inte bara kan luta sig tillbaka och rabbla fakta. ”Det skapar verkligen ett mentalt engagerat tänkande hos dem som hade varit svårt att få fram annars”, avslutar Tommy. Efter redovisningen ber jag att få ta en bild på några av eleverna och då ställer de genast upp runt Johan och Lisa.