Entreprenöriellt lärande – ett ord som många pedagoger kämpar med både när det gäller att säga och förstå. Ibland tolkas entreprenörskap som att vi i skolan ska arbeta med företagande, eller att det handlar om att lära våra elever att tjäna pengar. Men vad står det egentligen i LGR22? Kan storyline hjälpa oss i vår strävan att utveckla entreprenöriella förmågor?
Storyline är ett pedagogiskt arbetssätt där man utnyttjar berättelsen som en röd tråd i undervisningen. Läraren har på förhand planerat en rad nyckelfrågor som gör att eleverna kommer att skapa platsen berättelsen utspelar sig på, karaktärerna som ingår i berättelsen och i vissa fall även vad som ska hända under berättelsen. Läraren har kontrollen över det som sker i och med nyckelfrågorna och kan därigenom säkerställa att arbetet sker utifrån styrdokumenten. Det är trots detta ett mycket elevaktivt arbete där eleverna hela tiden känner att de är med och skapar och påverkar undervisningen. Genom att bygga upp en fiktiv plats och fiktiva karaktärer speglar man en stycke verklighet i vilken man integrerar arbetet med kunskaper, färdigheter och förmågor.
Jag tänkte börja med vad det faktiskt står i LGR22 när det gäller entreprenörskap:
En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt deras vilja att pröva och omsätta idéer i handling och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Utbildningen ska därigenom ge eleverna förutsättningar att utveckla ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.
På vilka sätt kan storyline vara till nytta i detta arbete? Jag ska försöka bena upp stycket ovan och har valt att göra rubriker av de centrala orden i citatet.
Överblick och sammanhang
Hur många kvadratmeter tror ni varje djurs inhägnad behöver vara för att de ska trivas och ändå kunna ses av besökarna i djurparken? Eleverna diskuterar i grupper vad djuren har för behov, hur många man bör ha av varje art, hur stora djuren är, vilken yta man har att tillgå och vad en kvadratmeter är. Frågan besvaras inte med ett rätt svar utan det finns många möjliga svar där ämneskunskaper från biologi, svenska och matematik sätts i ett sammanhang som blir begripligt för eleven. En storylineberättelse liknar en bit av verkligheten. Det som händer i storylinen skulle kanske till och med kunna hända i verkligheten. De problem och frågor som dyker upp i storylinen skulle kunna förekomma om eleverna i framtiden skulle jobba i en djurpark.
När man lyckas integrera ett ämne i en storyline lyckas man därför också visa eleven varför de ska lära sig ämnet. Speciellt är detta tydligt när man lyckas integrera NO och matematik som annars kan vara abstrakta för många elever. Storylinen ger en ram för ämnena och eleverna får därigenom den överblick och de sammanhang de behöver för att se ämnets roll i verkligheten.
Entreprenörskap handlar inte om företagande i första hand utan om att eleverna ska bli handlingskraftiga människor som kan, vågar och vill agera i de sammanhang de sätts i i livet. Genom att plocka in ett fiktivt stycke liv i form av en marknadsplats, butiksgata, familj eller djurpark får eleverna träna på att agera i fiktiva miljöer. I många storylines får de möjlighet att iscensätta demonstrationer, val, föreställningar m.m. vilket ger dem en beredskap för att agera senare i verkliga livet. Om du som elev har skrivit ett protestbrev till fiktiva kommunpolitiker i en storyline har du förmodligen ökat din förmåga att kunna göra det i verkligheten.
Kreativitet
Lärarens öppna nyckelfrågor är formulerade så det finns många svar och möjligheter. Utan elevernas svar så kan storylinen inte gå vidare. Ofta får eleverna leverera sina svar i form av hypoteser för hur de tänker sig att något är eller ser ut. Det sker i form av brainstormingövningar, skisser, tankekartor, modeller osv. I dessa övningar är alla svar viktiga och välkomna.
Vilka olika personer tror ni skulle kunna jobba här? är en fråga som startar ett arbete med att skapa karaktärer som ska ingå i en storyline. Elevernas skapande av karaktärer är nödvändiga för att sedan gå vidare i storylinen vilket gör att läraren är genuint intresserad av att se och lyssna till elevernas tankar och svar på frågan. Läraren använder nämligen dessa som utgångspunkt i det fortsatta arbetet.
För att skapa ett klassrumsklimat där kreativitet gynnas och kreativa tankar och lösningar frodas finns det några viktiga punkter att ha i minnet. Man bör som lärare ställa fler frågor för att man vill ha olika svar än för att få rätt svar. Tid bör därför ägnas åt att formulera de frågor man ställer så att eleverna verkligen känner att deras svar är efterlängtade. När man arbetar med storyline blir de öppna frågorna ganska snart en självklarhet men för att förändra klimatet i klassrummet måste den här typen av frågor även överväga utanför storylinearbetet.
När ni ställer en fråga till eleverna så låt dem inte svara direkt. Låt varje elev tänka själv först en stund innan de får diskutera frågan i små grupper. Först därefter samlar ni in svaren i helklass. Då har alla elever något att säga och samtalen i den lilla gruppen har förhoppningsvis lett till fler svar och bättre mer kreativa lösningar. Vänj också eleverna vid att alla beslut bör föregås av två faser. Man startar i idéfasen där alla idéer är välkomna hur galna de än verkar. Sedan går man över i värderingsfasen när man tänker igenom vilka idéer som skulle kunna fungera och vilka som kommer hjälpa oss att nå dit vi vill. Först därefter är man redo att gå till beslut. I idéfasen är inga värderande kommentarer välkomna utan idéerna ska få flöda fritt. Tanken med detta är att galna idéer kan föda nya tankar och nya tankar kan föda bättre och mer kreativa idéer.
När man arbetar med storyline försöker man använda sig av så många uttrycksformer som möjligt. Man skriver, ritar, undersöker, gör experiment, skapar, bygger modeller, ritar och dramatiserar. Elever är olika och denna variation när det gäller aktiviteter integrerade i samma berättelse gynnar kreativitet hos fler elever. De får pröva och bredda sig men också använda och visa sina starka sidor. Att allt arbete behövs för att skapa den gemensamma berättelsen gör att många fler elever kan bidra på ett positivt sätt.
I storylineklassrum på högstadiet kan man hitta medtagna dockmöbler, tågbanor, ångmaskiner, volvogeneratorer mm. Saker som är medtagna på elevers initiativ för att de själva har sett kopplingar till berättelsen de försöker åskådliggöra. Högstadieelever som funnit sammanhanget så pass intressant att de struntat i om andra tonåringar kommenterat att de tagit med sig leksaker till skolan. Det är inte heller ovanligt att elever på eget bevåg använt e-post och telefon för att kontakta aktörer utanför klassrummets väggar för att få svar på frågor kring djurs behov, historiska fakta eller naturvetenskapliga problem.
Nyfikenhet
Elever som arbetar med storyline behöver ta reda på saker. Läraren utmanar dem med öppna nyckelfrågor och de får möjlighet att tänka kring hur de tror att saker och ting förhåller sig. I arbetet med att bygga en modell av ett hus eller en djurpark kommer de att stöta på problem som de inte löser själva. De hamnar i en situation där deras egen förförståelse inte räcker till. De vill veta mer för att lösa problemet de står inför. Till största delen beror det nog på att problemet är integrerat i en berättelse där eleverna nästan upplever att det är på riktigt.
De behöver komma vidare för att hjälpa sina karaktärer och utveckla verksamheten. Det är inte heller den enskilda eleven som ska lösa samma problem som alla andra i klassen för att lämna in lösningen för rättning. Den typen av problem tror inte jag skapar nyfikenhet på samma sätt.Men det viktigaste av allt tror jag är att man som lärare försätts i en annorlunda situation när man arbetar med storyline. Man visar eleverna att man är genuint intresserad av deras arbete. Man ställer frågor för att man vill veta. Det kommer upp enormt mycket frågor under en storyline och som lärare kan man inte veta svar på dem alla vilket gör att man själv får chans att visa nyfikenhet och fascination inför det man möter. Man blir helt enkelt en nyfiken förebild.
Självförtroende
Inför en aktivitet är det vanligt att man tillsammans sätter upp kriterier för vad ett lyckat resultat är. Det kan t.ex. gälla vad man ska tänka på för att göra en bra presentation. Kriterielistorna används sedan när eleven skriver en text, gör en affisch, en film eller tränar på en presentation. Eleven får många möjligheter att förbättra sin prestation.
Elever som är med och skapar en plats och en karaktär som sedan används som utgångspunkt för det fortsatta arbetet i klassen får många möjligheter att visa upp vad man gjort i par, i små grupper och inför helklass. Varje redovisning sker för att övriga behöver veta vad de andra i klassen kommit fram till. Annars kan man inte gå vidare. Varje elev har alltså en viktig funktion att fylla via sin karaktär och via sitt arbete i berättelsen.
Det som skapas under en storyline samlas inte in av läraren för att rättas utan sätts upp på ett respektfullt och snyggt sätt i klassrummet. En storyline avslutas genom att man bjuder in föräldrar eller några andra intresserade och visar allt man har åstadkommit. Det är vanligt att man efter den avslutande redovisningen flyttar det man gjort under storylinen så att det ställs ut på biblioteket eller i någon annan offentlig lokal under 1-2 veckor.
Alla dessa saker gör att eleverna växer. Det de gör är intressant även för människor utanför klassrummet och elever som blir tagna på allvar på det här sättet känner stolthet över vad de åstadkommer.
kas? Detta måste tränas i grupp och individuellt.
Vilja till att pröva egna idéer och lösa problem
Det tycker jag är en spännande formulering! Vi ska få eleven att vilja pröva idéer och lösa problem. Vi kan inte tvinga dem eller säga åt dem utan vi ska skapa situationer där de verkligen känner att de vill. En viktig faktor för att få eleverna att vilja är att de känner att det är meningsfullt. Att de förstår varför de ska göra något. Där tror jag att sammanhanget är viktigt. Att man genom berättelsen har ett sammanhang där idéerna och lösningarna behövs.
Att eleverna agerar genom sina karaktärer gör också att många spärrar och hämningar släpper. De har en frihet att presentera sina idéer och lösningar som om de vore karaktärens. Det ger en trygghet och ökar viljan att dela med sig av sina tankar.
Eftersom en storyline speglar en stycke verklighet så finns det nästan alltid människor i utanför skolan som befinner sig i en miljö som liknar den eleverna skapat eller som är experter på det eleverna arbetar med. Det gör att man har möjlighet att bjuda in en expert till klassrummet. Experten behöver inte komma förberedd utan ska bara lyssna på vad eleverna har att säga och svara på deras frågor. Eleverna får i det skedet möjlighet att pröva sina idéer och lösningar mot verkligheten och inte bara lämna in dem för rättning. Det är motiverande för många elever.
Ta initiativ
Ett problem i många klassrum där man arbetat med storyline är att eleverna inte vill gå ut på rast. De hittar ständigt fler saker de vill lägga till på modellen, förbättra på karaktären eller utveckla i storylinen. Det är naturligtvis ett angenämt problem som säger en hel del om storylines motiverande effekt på elevers agerande i klassrummet.
Skapar man en modell av storylinens plats i klassrummet kan man ställa frågor som; Vad tror ni vi skulle kunna förbättra på vår modell för att den ska bli så bra som möjligt inför öppningsceremonin? Frågan kan resultera i en lång lista på elevförslag.
Eleverna hittar ofta egna möjligheter att integrera studier och frågor i en storyline. Ibland kan initiativen helt enkelt bli för många vilket ju faktiskt också är ett positivt problem. Läraren måste då tillsammans med eleverna fundera igenom vilka idéer de har tid att gå vidare med och vilka som måste sparas eller väljas bort.
Ta ansvar
Eleverna arbetar med en gemensam storyline men inte alltid med samma sak. Ibland kan en grupp karaktärer få en uppgift att lösa medan en annan grupp får ett annat problem att hantera. Ibland får alla grupper samma problem att hantera men deras lösningar och idéer kan vara helt olika. I alla fall så handlar det om att eleverna arbetar relativt självständigt i grupper där de ansvarar för att resultatet kan redovisas vid en viss tidpunkt. Det kan t.ex. handla om att varje familj i en storyline ska göra ett collage över hur familjens hus ser ut. Alla grupper vet vad de ska göra, vilken tid de har på sig och vilket material de kan använda. Eleverna arbetar sedan på egen hand och tar ansvar för att man är klara med uppgiften på utsatt tid.
Varje storyline innehåller en mängd sådana miniprojekt och efter varje sådan minidel av storylinen kan man diskutera vad som gick bra, om grupperna tyckte att arbetsfördelning och ansvarstagande fungerade osv. På detta sätt tränas eleverna i att ta ansvar. Men för att det ska fungera är det viktigt att ha en öppen diskussion med eleverna om vad det innebär att ta ansvar. Det är inte något som de kan automatiskt utan något som de måste tränas i. Vilka delar innehåller ansvarstagande och hur ska de arbeta i grupperna för att lyckas? Detta måste tränas i grupp och individuellt.
Arbeta självständigt och tillsammans med andra
Ibland möter vi lärare som tycker att grupparbete inte fungerar i klasserna. De tycker ofta att det blir stökigt i klassrummet och att man inte kan vara säker på att alla elever lär sig något. Självklart är det så men ofta beror det nog tyvärr på att eleverna inte har blivit tränade i att arbeta i grupp. Förmågan att kommunicera och samarbeta är förmågor som måste tränas precis som de mer ämnesspecifika förmågorna som ska bedömas. Här kan man återigen ha nytta av att tillsammans med eleverna sätta upp kriterielistor för vad som är kriterier för en fungerande grupp. Under en storyline växlar sedan arbetet från helklass till individuellt och till arbete i grupp.
Det arbete som görs individuellt behövs i gruppen och det arbete som görs i gruppen behövs i helklass. Arbetet länkas samman och är beroende av att det fungerar. Övningarna i grupp är inte oändliga utan sträcker sig oftast över en till två arbetspass. Det innebär att man får många mindre grupparbetespass att diskutera och utvärdera med eleverna. Genom att använda sig av målformulering i form av kriterielistor innan man påbörjar arbetet för att sedan genomföra ett kort grupparbetspass som eleverna får fundera igenom individuellt, i grupp och i helklass kan man redan inför nästa grupparbetspass ha korrigerat det som inte fungerat bra och hjälpt eleverna att se hur de kan agera på ett bättre sätt för att uppnå resultat.
Till sist
Våra nya styrdokument innebär många möjligheter att skapa en roligare skola. Att fokus ligger på förmågor istället för på rena faktakunskaper borde innebära att undervisningen blir mer elevaktiv och att vi får möjlighet att utveckla elevernas entreprenöriella förmågor. I våra styrdokument står även att eleverna ska få pröva många olika arbetssätt. Det borde skapa utrymme för att lärare ska våga pröva att använda sig av många av de elevaktiva arbetssätt som finns tillgängliga. För att det centrala innehållet inte ska leda till en känsla av stoffträngsel är det också viktigt att finna ämnesövergripande arbetssätt där man utnyttjar tiden bättre och tar vara på de samordningsvinster som finns mellan ämnena. Lärare som prövat storyline uttrycker ofta att eleverna känner att skolarbetet är motiverande och roligt och att deras kontakt med eleverna utvecklas på ett positivt sätt.
